söndag 15 november 2009

Kanske är karusellhästen det enda som är verkligt

Det här är en kärleksförklaring. Vi har alla en favoritbar, om inte på riktigt så i tanken - en plats som är vår egen, som är speciell. Som ingen annan känner till. En bar som är så där som vi alltid velat att en bar ska vara. Och jag har min.

Den ligger här i Rom, på en gata bortom turiststråken, men så pass nära dem att man har känslan av att bara ha smitit undan jäktet en stund. Hur du tar dig dit? Gå till ett av de mest turistbelamrade torgen och ta av på en av de gator där det är som flest turister. Men gå lite längre än du brukar: ta sedan av på en sidogata, sen en till. Och en till. Då är du där. Fast du måste gå dit med någon som känner till stället, annars hittar du inte. Platsen du söker är dessutom så liten och diskret att du skulle kunna gå förbi utan att se det även om du har adressen och är på rätt gata.

Baren tycks höra samman med en äldre herre som åtminstone enligt myten har varit skådespelare eller åtminstone ska ha varit med i en Fellinifilm någon gång. Är han ställets ägare? Det är oklart. De här besökarna, är de hans gamla skådespelarvänner? Det är också oklart. Kanske sitter de här gamla filmaffischerna på väggarna bara där för att vi ska tro på detta, kanske spelas de smått ödsliga låtarna från diverse musikaler på stereon av samma skäl. Och tydligen så uppträder han ibland med Edith Piaf-sånger. Jag måste försöka se det någon gång.

Kanske är karusellhästen som hänger ovanför disken det enda som är verkligt här. Det gör i så fall inget.

onsdag 11 november 2009

Utkast till ett brev jag önskar att jag vågade skicka

"Kära Postkodslotteriet,

jag är en av de som fått era uppmaningar om att "gå med i Postkodslotteriet" med mer eller mindre oregelbundna mellanrum i ganska många år nu. Om detta vill jag bara säga följande:

Jag är inte intresserad.

Jag är inte intresserad.

JAG ÄR FÖR (censurerat) INTE INTRESSERAD.

(Inte alltför) vänliga hälsningar,

n.n.

P.S. Förresten, mitt riktiga förnamn är (--). Jag förstår att ni tycker det ser trevligare ut att tilltala mig också med förnamn i era erbjudanden. Det kan liksom slå an en mer familjär ton. Men det kan liksom bli så fel om man bara tar ett namn från folkbokföringsregistret. D.S."

måndag 9 november 2009

...resten är tystnad.

Jag antar att jag inte är den ende av alla oss som växt upp i akademikerhem på 80-talet som konfronterades med Ingmar Bergmans TV-version av Trollflöjten i någon form. I mitt fall var det LP-versionen, paketerad i en stor och ganska vördnadsbjudande låda. Flera gånger satt jag och bläddrade i den bok som medföljde skivorna. Framför allt minns jag bilderna på de olika rollfigurerna och scenerna. Och den som gjorde allra störst intryck på mig var bilden av Talaren. Han satt bakom ett skrivbord och såg bister ut. På skrivbordet låg en dödskalle, som grinade olycksbådande. Det var lite otäckt. Men samtidigt också väldigt coolt.

Nu är Talaren själv, Erik Saedén, död i en ålder av 85 år. Aktiv ända till slutet - sista framträdandet blev förra söndagen, då han sjöng barytonpartiet i ett framförande av Förklädd gud. Ett så gott sätt som något att lämna scenen, kan man tycka. Tack för allt!

lördag 31 oktober 2009

Döden i Rom

När vi nu är inne på ämnet, och det dessutom är allhelgonatid, så kan det kanske vara sin plats med något om vart man kan gå om man vill fundera över detta med alltings förgänglighet i Rom. Protestantiska kyrkogården är ett passande besöksmål i sammanhanget. Det här med att kyrkogården kallas protestantisk är egentligen osakligt, eftersom den om man ska vara noga heter ickekatolska kyrkogården. Dessutom finns här också olika ortodoxa gravplatser. Men kanske är det alla protestanter som gjort tydligast avtryck här. Här vilar flera berömdheter, som poeterna Keats och Severn, samt August, Johann Wolfgang von Goethes son. Dessutom finns Shelleys hjärta begravt här (resten av poeten kremerades på stranden efter att han hade drunkat i La Spezia-bukten). Ett antal svenskar, kända och okända, vilar också här. Bland dem finns diplomaten och orientalisten Johan David Åkerblad (som borde vara förbaskat mycket mera känd för sina insatser för vetenskapen). Alltnog, detta är en plats som är ett måste för den som gillar cypresser och vit marmor och är det minsta intresserad av romantiken och dess fascination inför allt italienskt. Eftersom det var här som denna dröm i så många fall slutade, inte sällan tidigt.

Om man vill konfronteras med döden på ett helt annorlunda och betydligt mer drastiskt sätt kan man styra stegen mot andra sidan stan och The Dario Argento horror museum i Prati. Museet som ligger i källaren på Dario Argentos butik - där det naturligtvis säljs diverse skräckfilmsrelaterade pryttlar - ska innehålla diverse rekvisita från regissörens filmer. Jag har dock inte kunnat förvissa mig om detta eftersom det när jag skulle besöka museet i dag visade sig vara stängt för "gravgrävning" (fånigt av dem att ha stängt över Halloween, men samtidigt mycket romerskt).

Några kvarter därifrån ligger ett annat ganska märkligt museum, nämligen Piccolo Museo delle anime del purgatorio. Det är egentligen bara ett rum med en monter där det finns bitar av förkläden på vilka döda personer lämnat handavtryck, och liknande. Den kritiske betraktaren kommer här naturligtvis att konstatera att vem som helst hade kunnat lämna de där handavtrycken. Men det är, som det också står i museifoldern, att missa poängen. För syftet med museet är inte att bevisa att skärselden - där de här själarna som lämnat avtryck efter sig i denna värld antas ha vistats - faktiskt finns. Utan snarare att folk har trott på skärselden. Museisamlingen skapades genom att prästen Victor Jouet i början av 1900-talet företog resor i till exempel Italien, Tyskland och Frankrike för att samla in föremål som minde om personer som vistats i skärselden och som genom böner blivit befriade därifrån. Museet handlar därför ytterst om det mänskliga i döden.

En liknande men betydligt mer känd plats i Rom är kyrkan Santa Maria della Concezione dei Capucchini och de kryptor under kyrkan som munkarna i Cappucinerorden prytt med deras avlidna bröders ben. Det är en plats som när man hör talas om den tycks oerhört makaber, men som faktiskt gör ett helt annat intryck när man väl kommer dit. En rofylld och på sitt sätt överraskande vacker plats, helgad åt vår syster den kroppsliga döden, som St Franciskus kallade den.

En helt annan typ av plats, men som i detta sammanhang också gör ett visst intryck, ligger en liten bit därifrån på andra sidan Piazza Barberini, på Via Rasella. Här genomförde partisaner 1944 ett bakhåll på tyska ockupationssoldater och 33 tyska soldater dödades. Som hämnd plockades 330 slumpvis utvalda romare, 10 för varje dödad tysk, ut och dödades i grottor i Fosse ardeatina utanför staden. På Via Rasella kan jag inte se någonting som minner om händelsen. Inget utom, för det tränade ögat och för den som vet vad man ska titta efter, kulhålen högt uppe på några fasader på den plats där gatan vidgar sig något.

Minns folk fortfarande vad som hände här? Jag tänker ofta att det skulle vara intressant att veta vad den här platsen betyder för romarna idag, om den betyder något alls. Kanske har Via Rasella reducerats till en fotnot i historikernas böcker. I alla fall påminner den mig om just detta: att döden är något vi alltsomoftast kan gå förbi i tystnad, om vi ens alls lägger märke till den.

Nobody puts Patrick in the corner

OK, nu kommer väl - om man ska vara petig - det här inlägget några veckor för sent: det är lite si och så med hur tidtabellerna hålls här på stationerna. Men i alla fall, är det någon mer än jag som tycker att Patrick Swayzes död tidigare under hösten fick väldigt mycket utrymme i media? Kanske oproportionerligt mycket? Inget ont om Patrick Swayze. Men egentligen hade han ju inte gjort något så fasligt betydelsefullt de senaste 15-20 åren av sin karriär, inte ens om man får tro de kommentarer som förekom i media. Däremot var ju tydligen Den Där Filmen han var med i och, i ännu högre grad Den Där Repliken från den filmen något av det viktigaste som hände under 80-talet. Återigen, om man får tro media. Det rapporterades ju till och med på kvällsnyheterna.

Jag är själv uppväxt under i alla fall andra halvan av 80-talet och jag har inte sett Dirty Dancing. Inte heller kan jag minnas att den där repliken var någon catchphrase som alla lade på minnet. Det kan förstås bero på att jag hade dålig koll. Men jag tror också att förklaringen till att Patrick Swayzes bortgång fick det utrymme i media som den fick beror på att det är precis just de personer som gick och såg filmen Då som jobbar på kulturredaktionerna Idag. Händelser och företeelser från vår egen omgivning under uppväxten tenderar ju att få ganska viktiga platser i våra minnens historiebok.

Själv kommer jag i stället att minnas Patrick Swayze genom att humma på det storslagna ledmotivet till Nord&Syd. Vila i frid, Orry!

lördag 24 oktober 2009

Stil och klass

Scuderie del Quirinale pågår just nu en utställning om romerskt måleri, Roma. La pittura d' un impero. Det vill säga, som vanligt är det till största delen måleri från Pompeji som ställs ut. Skälet till detta är nu mycket enkelt, det är ju i Pompeji man hittat flest bevarade väggmålningar. Målningarna är utställda på två våningar. På den första av dessa presenteras en genomgång av de fyra pompejanska stilarna med exempel, på andra våningen presenteras olika motiv - mytologiska motiv, vardagsmotiv och så vidare. Det är ett upplägg som är enkelt att följa. Men samtidigt är det lite av en besvikelse. För jag börjar undra om man aldrig ska bli kvitt de där så kallade pompejanska stilarna.

För de läsare som inte är insatta i romerskt måleri kan det här vara på plats med en liten utvikning. Under de århundraden som gått sedan man började gräva ut Pompeji och Herculaneum så har arkeologerna - förstås - hittat ganska mycket väggmålningar (av vilka, sorgligt nog, skrämmande många sen dess har förstörts. Ingenstans är det tydligare på vilket sätt utgrävning är destruktion). Under 1800-talet så klassificerade en viss August Mau dessa målningar i fyra stilar, som kan dateras någotsånär kronologiskt. Målningar i den så kallade första stilen., vanlig från 200-talet f.Kr till de första årtiondena av 100-talet f.Kr., återger olika typer av murar. I den andra stilen, den "arkitektoniska", som utvecklas från den första, bryts dessa murar upp och ger plats åt olika perspektivmotiv. Denna stil var vanlig under 100-talet f.Kr. men ger någon gång mot slutet av århundradet plats åt den så kallade tredje stilen, som är betydligt mer återhållen. Här ersätts andra stilens arkitektoniska perspektiv med monokroma väggpaneler, åtskilda av olika ramar och bårder. Dessa har ofta formen av slingrande växter eller smala kolonner. I mitten av dessa paneler brukar det ofta finnas mindre målningar - som om någon skulle ha hängt en tavla på en vägg - gärna med olika mytologiska motiv. Som en fjärde stil, avslutningsvis, brukar man karakterisera målningar som på olika vis kombinerar andra stilens perspektivmotiv med tredje stilens paneler. Denna stil, brukar man anse, utvecklas ur den tredje under andra halvan av första århundradet e. Kr.

Det här låter nu rätt enkelt, eller hur? Det är också ganska enkelt att identifiera målningar som är "typiska" för någon av stilarna. Men problemet är nu bara, förstås, att romarnas målningar alldeles för ofta inte uppför sig så disciplinerat som sentida scholares skulle vilja. Jag har för min del ofta mycket svårt att avgöra om den väggmålning jag ser går i "sen andrastil" eller tredje stilen, eller om den ska hänvisas till tredje stilen eller den fjärde (detta gällde även vissa av målningarna på utställningen som jag nog på förfrågan skulle ha klassificerat som tillhöriga en annan stil än vad som stod i utställningstexten). Sålunda dras vi med ytterligare ett klassificeringssystem från 1800-talet, som stundtals är lika mycket till hinder som till hjälp.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera den som är i närheten att titta in på utställningen; målningarna från Villa Boscotrecase - ett mycket fint exempel på den så kallade tredje stilen - är något av det mest imponerande jag sett.

torsdag 22 oktober 2009

Go figure...

Pride and Prejudice and Zombies är en bok som onekligen har en extremt lockande titel. Upplägget, att pigga upp Jane Austens skarpsynta betraktelser med arméer av blodtörstiga odöda kan tyckas genialiskt. Det är svårt att inte hålla med baksidestexten som gör gällande att "Complete with romance, heartbreak, swordfights, cannibalism, and thousands of rotting corpses, Pride and Prejudice and Zombies transforms a masterpiece of world literature into something you'd actually want to read".

Resultatet då? Nja. Konceptet håller tyvärr inte riktigt hela vägen. Den som tycker att Jane Austen i längden är tråkig (och jag får erkänna att jag nog är en av dem) tycker att den här remaken också i längden blir aningen tråkig, trots alla zombieattacker. Och gillar man Austen är det inte säkert att man begriper poängen med allt ultravåld som är tänkt att spiffa upp handlingen. Roligast blir handlingen faktiskt när det på olika sätt i bisatser refereras till hur det är att leva i ett zombieinvaderat England i början av 1800-talet.

Bäst av allt är dock diskussionsfrågorna i slutet av boken (varför måste såna finnas med? Kan man inte bara få njuta ostraffat av en bok utan att vara tvungen att analysera den också?). Här får läsaren till slut fundera över följande:

"Some scholars believe that the zombies were a last-minute addition to the novel, requested by the publisher in a shameless attempt to boost sales. Others argue that the hordes of living dead are integral to Jane Austen's plot and social commentary. What do you think? Can you imagine what this novel might be like without the violent zombie mayhem?"